Sträcker ut en hand…

Detta ämne innehåller 1 svar, har 1 deltagare, och uppdaterades senast av  Martin 1 månad, 1 vecka sedan.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #9602 Svar

    Martin

    Livet är konstigt. Ibland tar det vändningar som man inte alls hade tänkt sig. Jag mår idag dåligt, sämre än på länge. Detta efter att ha tagit ett beslut som skakat om hela min värld och gett mig många sömnlösa nätter på sistone. Jag har varit så låg, så ledsen, så förvirrad. Är det fortfarande till viss del.

    Bakgrund: har haft ett 15-årigt, stormigt kärleksförhållande som ingen av parterna riktigt någonsin landade i. Vi hade det absolut bra i stunder, men på det stora hela hade vi svårt att förstå varandra och kom varandra aldrig riktigt nära. Vi flyttade ihop 2006 och fick två barn 2009 och 2012. Jag vantrivdes i relationen men var för svag för att gå. Oktober 2013 gick min värld under när en otrohetsaffär rullades upp. Jag sa då att jag skulle lämna, men gjorde det ändå inte. De kommande åren blev en pina för oss båda, där vi fortsatte att vara för svaga för att ge upp och gå. Jag hamnade i en utmattning 2015 och blev av med mitt högavlönade yrke som jag fortfarande inte har kommit tillbaka till. Istället har jag ett mycket lugnare jobb men med mycket lägre inkomst.

    För ett år sedan flyttade till sist hon ut från radhuset. Det var jobbigt och tungt men också skönt och befriande på något sätt. Jag började distansera mig mer och mer från henne och började få tillbaka en tro på livet och framtiden. Hade ett par sexuella eskapader som inte fick mig att må bra, så bestämde under hösten att jag skulle sluta med dylika tillfälliga förbindelser. Hade även ett par “återfall” med exet vid tillfällen när jag var låg och behövde tröst (vilket i min värld blev till sex).

    Hade tänkt bo kvar i huset till nästa sommar men bestämde mig i somras för att jag ville sälja tidigare. Roddade hela sommaren med försäljningen och gjorde sen en fin liten vinst när huset såldes i september. Min plan var att flytta till en lägenhet lite närmre min stads centrala delar, på behörigt avstånd från exet. På olika omvägar blev det till slut så att jag istället valde att flytta till en lägenhet i hennes direkta närhet. Jag lät mig påverkas och övertalas av henne (Det skulle ju bli så bra för barnen!) och körde mer eller mindre över mig själv och mina egna tankar och känslor. Hyran är dessutom högre i denna lägenhet än den hade varit på de andra boendena jag övervägde.

    Nu sitter jag här. I en lägenhet som jag efter sex veckor inte riktigt trivs i. Den är helt ok, men jag har så oerhört mycket negativa känslor kopplade till den redan så att det känns som att det aldrig riktigt kommer att bli mitt hem. Jag flyttade första november och hade redan en vecka innan panikattacker då allt kändes overkligt och oerhört jobbigt – varför valde jag detta, det var ju inte vad jag ville… Den känslan har stannat kvar och jag har haft otroligt svårt att slappna av och komma till ro, väldigt svårt att somna på kvällarna till exempel.

    Jag hade ju börjat släppa greppet om henne och börjat känna mig stark i mig själv… Nu känns allt det bortblåst. Givetvis är det också så att vi har varit intima ett antal gånger sedan flytten, vilket har fått mig att må otroligt dåligt efteråt. Hon har gjort mig så illa, jag vet att det inte ska vara vi, men lik förbannat kryper jag tillbaka till henne gång på gång och tar girigt hand om de smulor hon ger mig. Det är så förminskande och förnedrande, men när jag är låg och ledsen är det så lätt att gå över till “grannen”.

    Så känslomässigt är jag i rejäl gungning. Jag mår illa när jag är med henne men är det ändå, samtidigt som jag oroar mig över vad hon gör när hon är ensam… Jag vill verkligen inte bry mig, vill inte veta, vill inte ha kontroll över henne, vill släppa och gå vidare. Hade gjort det till stor del, men i och med flytten väcktes allt till liv igen och jag blev svagare än jag varit på länge.

    Jag har under flera veckors tid funderat på att byta lägenhet direkt och flytta, men jag tror inte att jag skulle orka det just nu, och för barnen vore det också väldigt jobbigt. Samtidigt behöver de ha en pappa som fungerar och orkar ge dem kärlek och omsorg, det gör jag knappt just nu. Så jag landade häromdagen i beslutet att bli kvar, men det känns tyvärr inte riktigt bra det heller. Behöver verkligen hjälp och stöd i detta… riktig rävsax känns det som att jag är i.

    Dessutom är det tufft ekonomiskt, tuffare än jag hade trott att det skulle vara. Så det finns en oro över den biten också, att inte kunna unna mig själv och barnen någonting den kommande tiden. Jag fick en del pengar när vi sålde huset, men de vill jag spara och ha som buffert inför framtiden helst, vill inte ta av dem till den dagliga driften så att säga. Så nu finns det en stress inom mig också angående pengabiten, något jag inte känt på ett tag.

    Ett stort plus är att jag i den här situationen har hittat till SLAA och faktiskt definierat mig som sex- och kärleksberoende. Har varit med på ett par telefonmöten och ett “live-möte”, har också läst en del litteratur och det finns verkligen mycket i verksamheten som tilltalar mig. Tanken är att jag ska möta min sponsor snart och komma igång med stegarbetet på allvar, jag hoppas att det kan ge mig lite lugn och trygghet i denna turbulenta tid. För jag vet varken ut eller in…

    Vill ju så gärna vara med henne och gillar fortfarande känslan av att vara i hennes famn. Samtidigt har vi så många gånger sagt och insett att det inte ska vara vi och att vi inte är bra för varandra, och så är det ju verkligen. Personer i min närhet har sagt att jag är som “förtrollad” av henne, och det finns nog tyvärr viss sanning i det. Den förtrollningen väcktes som sagt till liv nu igen i och med den här flytten, och det känns som att det kommer att krävas oerhört mycket jobb och energi från min sida för att bryta den. Den energin hade jag så väldigt gärna velat använda till annat. Jag var verkligen helt inställd på att vi skulle ha ett visst geografiskt avstånd till varandra och jag tror fortfarande att det hade varit det bästa för mig, det hade gjort det svårare för oss att närma oss varandra igen som vi nu gjort. Men, nu har jag som sagt den här lägenheten och den här situationen att förhålla mig till, så frågan är vad jag ska göra.

    Ursäkta om inlägget är lite lätt förvirrat, skrev bara rakt från hjärtat. Tack för att ni finns.

    #9603 Svar

    Martin

    Det framgick nog i inlägget ovan, men att jag är sex- och kärleksberoende är det nog inget snack om. Beroende av kärleken till och från henne, beroende av att “hålla lågan vid liv” vad gäller det sexuella oss emellan. Men eftersom det handlar om beroenden så mår jag ju inte bra av det, det är inget sunt beteende. Och allt som hänt på sistone har satt igång en enorm känslokarusell i mig där jag har haft väldigt svårt att hitta ro i tillvaron och där jag på grund av sömnbristen har frånvarat från jobbet och också öppnat mig för personer i min närhet som jag egentligen inte ville vara så öppen mot. Min integritet har fått sig en törn, helt klart… och sånt kan ju också ta tid att reparera. Behöver helt enkelt hitta tillbaka till mig själv igen och göra sånt som JAG mår bra av. Bara det att jag har varit så låg så att jag inte har velat eller orkat göra något alls på sistone. Förhoppningsvis vänder det snart. Till viss del har det nog redan gjort det, men jag är fortfarande väldigt svajig. Skitliv.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
Svar till: Sträcker ut en hand…
Din information:





<a href="" title="" rel="" target=""> <blockquote cite=""> <code> <pre> <em> <strong> <del datetime=""> <ul> <ol start=""> <li> <img src="" border="" alt="" height="" width="">


Meny
Möten