Trött på kärleksberoende-beteendet

Detta ämne innehåller 6 svar, har 1 deltagare, och uppdaterades senast av  SM 2 år, 2 månader sedan.

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #1497 Svar

    IG

    Ja, som rubriken säger så är jag grundligt trött på mitt kärleksberoende-beteende. Jag träffar väldigt sällan någon jag blir förtjust i, men när jag gör det så blir jag oerhört fäst vid den personen, fast har väldigt svårt att visa det. Det blir en form av distans-förälskelse och jag kan gå i det tillståndet länge. Det är som om jag ”behöver” det på något sätt för att ”stå ut” i livet. En falsk trygghet. Jag är så trött på det men får ändå säga att jag förbättrats genom åren, mycket tack vare SLAA.
    De senaste veckorna har det dock dykt upp en ny kille som jag intresserat mig för. Vi fick kontakt på en vanlig dejtingsida och har varit på två träffar. Men jag hänger upp mig på små subtila saker och signaler, och börjar ”tolka” och fundera och hålla på. Sådär liksom ”vad betyder det att han skrev si och så” osv. Om han nån gång är otydlig eller t ex inte svarar så snabbt osv, så blir jag genast misstänksam och tänker att han har säkert flera andra som han träffar osv. Och det kanske han har, men grejen är att jag blir så himla upphängd på det här. Märker att jag går och tänker på det hela tiden. Jag nämner såklart inte något om detta för honom, han är ju en så ny bekantskap. Men jag känner så väl igen detta mitt mönster av att vara rädd att den andre inte ska vara så intresserad som jag är, osv. Och så blir det som att jag liksom går och ”väntar” på att han ska ta nästa steg osv. Och vips är mitt kärleksberoendebeteende igång på full volym.
    Allt jag vill är att kunna vara i en helt vanlig kärleksfull relation. Men så fort jag närmar mig någonting, så växer mina rädslor sig så stora. Jag önskar att jag kunde njuta av att lära känna en ny människa, utan förpliktelser och att det måste bli på ett visst sätt. Önskar att jag kunde bara kasta mig ut i det okända. Men mina rädslor gör att jag känner detta behov av att ”kontrollera” hur det ska gå, och försöka se till så att det går åt det håll JAG vill. Jag har t o m skapat en falsk profilsida på dejtingsajten så att jag kan logga in och se när han senast var inloggad, utan att det märks att jag besökt hans sida. Alltså hallå, vilket beteende jag håller på med. Jag skäms för det. Jag vill inte göra såhär. Jag önskar att jag inte var kärleksberoende, men jag ÄR det.
    Jag vet inte vad jag vill med att skriva det här inlägget. Men jag tror att jag hoppas att någon kanske läser och känner igen sig eller förstår eller nåt.
    Om du vill får du gärna be en bön för mig, om att hjälpa mig släppa taget och att acceptera livet på livets villkor.
    Tack.

    #1498 Svar

    Jocke

    Hej!

    Känner igen mig otroligt mycket i det du skriver. Beteendena, mönstren, skammen när jag kommer på mig själv.
    Suttit några dagar nu och klurat på en fråga – ”Hur älskar man någon lagom?”.
    Det är ju så väldigt lätt att det blir allt eller inget, iallafall för min del. Känslomässigt avstängd eller känslomässig orkan.

    Jag tänker lösa problemet med programmet, stegen och att sedan helt enkelt lära om, lära rätt, genom att gå emot mina föreställningar och rädslor.
    Tillämpa lite KBT på det hela.

    Hörde en gång på ett möte – ”Jag kan inte lära mig att leva i en relation genom att leva själv.” och det är ju jävligt sant. Det blir väl knappast lätt att programmera om hjärnan, med tanke på alla år det tagit att utveckla ett dysfunktionellt system, men övning ska ju, enligt smarta människor, ge färdighet. :)

    Lycka till, ska be för att vi båda ska få släppa taget om föreställningar och kontrollbehov. 😉

    #1500 Svar

    IG

    Tack för ditt svar. Det känns bra att dela om detta, mitt i alltihopa. Just nu befinner jag mig i den situation jag varit i tusen gånger. Det här med att höra av sig eller inte, och att analysera vad hans svar / uteblivna svar betyder alt. inte betyder. Osv. Jag har en oerhörd förmåga att hitta just de killar som inte uppskattar mig. Och när vi inledningsvis fått lite kontakt osv så ”förväntar” jag mig alltid att de ska säga till mig ifall de vill fortsätta träffa mig eller inte, men jag har aldrig i mitt liv varit med om att en kille låtit meddela sig ang. detta, utan de slutar bara att höra av sig helt enkelt. ÄNDÅ sitter jag här och undrar vad hans tystnad eventuellt betyder. ”Har han kanske mycket att göra” osv. Suck. Jag FÖRSTÅR ju på ett plan att han nog tappat intresset, men ändå håller jag på och analyserar och funderar osv. Och märker samtidigt, parallellt med detta, hur jag kommer längre och längre ifrån mitt ”centrum” eller vad man ska kalla det. Märker att jag börjar ändra vissa dagsrutiner och sysslor som jag annars vanligtvis gör. Osv. För att istället ägna mig åt att fundera på denna killen.
    Just det, en sak jag också tycker är väldigt svår att lära mig hur jag ska förhålla mig till, är det här med att gå emot sina gamla vanliga mönster och föreställningar. ”Felet” med mig är att jag ganska ofta går emot mina föreställningar, vilket leder mig just till olycka. Massor med gånger har jag försökt gå emot mina föreställningar om att den andre kanske kommer att avvisa mig, för att erfara just det – att bli avvisad. Så kanske borde jag istället följa mina föreställningar? För jag har ju tydligen rätt när jag anar att jag nog kommer att få nobben? ALLA gånger då jag varit rädd och befarat att jag nog kommer få nobben, och gått emot denna farhåga, så har jag ju faktiskt blivit nobbad. Tecknena har funnits där, men jag har gått emot dem i tro att man ju ska gå emot sina invanda föreställningar. Men så blir jag just nobbad. Samtidigt är jag rädd att om jag INTE agerar så missar jag chansen. Hela tiden känns det som att ALLT hänger på MIG. Men det är väl min kontrollerande sida kanske?
    Hursomhelst. Jag vill så gärna leva i en relation. Med en livspartner. Jag vill inte ha bara sex och korta relationer. Jag längtar efter att kunna leva i närhet och kärlek tillsammans med någon. Jag kan uppskatta killar och har genom åren träffat en del som jag blivit väldigt förtjust i. Det händer inte ofta, men det händer. Och jag vet varje gång att det kommer att dröja så LÄNGE tills nästa gång!
    I alla fall, jag tyckte det citatet var bra, att man kan inte lära sig att leva i relation så länge man är ensam. Det är klart, det går ju inte. Det är som att lära sig cykla i teorin, det är ju en helt annan sak i praktiken.
    Detta blev lite långt, men kändes återigen bra att skriva av mig ang. detta.
    Jag ska be ikväll för alla oss som ”bekänner” oss som sexuellt och relationsmässigt anorektiska, att vi med en högre krafts hjälp kan hitta en väg ut ur detta.

    #1504 Svar

    Tacksam Tillfrisknare

    Hej IG!

    Tack för delning!
    Har du en sponsor? Vad säger din sponsor om dina tankar och situation? Går du på möten? Vad säger amdra i gemenskapen om dina tankar och situation?

    Jag har lärt mig att jag aldrig ska tänka i isolering. Jag behöver andra i gemenskapen, min sponsor och min högre kraft för att fatta sunda beslut.

    #1704 Svar

    Fran

    Jag behöver komma igång med dethär. För många tårar nu, för många människor jag sårat och vill inte riskera hamna där igen. Det gör så ont och är så ensam. Finns i malmö, finns det ngn i närheten som jag skulle kunna träffa? En kaffe?

    Fran

    #1707 Svar

    Eva L

    Hej Fran!

    Jag vet inte om du hunnit besöka några av våra möten i Malmö och fått kontakt med någon där.

    Vill du fortfarande ha kontakt med någon i området så är du välkommen att maila till mig.
    Antingen så möter jag dig eller ordnar så att en kille möter dig om det är mer lämpligt.
    Helt efter vad din sexuella läggning är och vad du är trygg med.

    Min mailadress är: evalx14@gmail.com

    Hoppas höra från dig!

    Mvh
    Eva

    #2167 Svar

    SM

    Oj vad jag känner igen mig i det här med att försöka gå emot mina föreställningar för att inte utgå ifrån att jag ska få nobben, och så får jag det varje gång. Och precis som för dig IG så blir det alltid så att de bara slutar höra av sig. Man bara: ”sänder jag ut signaler som säger att det är ok att bete sig så”? Och jag tror att svaret är ja, för min del. Jag utstrålar en självständighet och har ett försvar uppe, som jag tror gör att de här killarna tror att jag inte bryr mig. Och så försöker jag vara så tydlig med att jag vill ses osv så att det inte ska kännas som att det blivit missförstånd kring det efteråt. Det skrämmer säkert en del. Men de kan jag faktiskt vara utan.

    En fantastisk sak har hänt, nu: jag raggade upp en kille på en bar utan att tro att det skulle bli mer än ett one-night-stand. Han var inte alls min typ. På NÅGOT sätt. Han var söt men helt enkelt inte som jag eller mina vänner. Han var så otroligt snäll mot mig och jag kunde för första gången i mitt liv uppskatta det. Plus att jag också är snäll och han noterade det, och berättade hur sällan tjejer varit så mot honom. Nu pratar vi om att gifta oss. Och jag kan vara som på mötena med honom, pinsam ibland och helt utan mask.

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
Svar till: Trött på kärleksberoende-beteendet
Din information:





<a href="" title="" rel="" target=""> <blockquote cite=""> <code> <pre> <em> <strong> <del datetime=""> <ul> <ol start=""> <li> <img src="" border="" alt="" height="" width="">