Måste våga gå emot mina rädslor

Detta ämne innehåller 2 svar, har 1 deltagare, och uppdaterades senast av  Nyhetens behag 3 år, 5 månader sedan.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #1054 Svar

    K

    När jag först kom till mötena tänkte jag för mig själv ”Varför ska jag säga att jag är sex- OCH kärleksberoende när jag bara är sexberoende?!”. Det tog inte lång tid för mig att inse att jag verkligen är kärleksberoende. En till pusselbit föll på plats!
    Mitt kärleksberoende har visat sig genom att jag i princip har haft en ny förälskelse varje månad, ibland oftare. Ibland har jag dumpat en kille på morgonen för att sedan vara på G med en annan samma kväll. Haft oräkneliga killar på internet och så fort jag hittat någon ny har jag trott att det varit ”den rätta” och blivit sådär förälskad som man bara kan vara i en typiskt amerikansk, romantisk dramafilm. Jag har ju bara trott att jag varit romantisk och när jag berättade om min romantiska sida för min terapeut sa han bara ”Det är ditt kärleksberoende” och det träffade mig som en käftsmäll. Mina relationer med alla de här killarna har varit i allt från någon dag till någon månad – Tills jag träffade mitt nuvarande ex – Med honom fick jag tre år. Tre aningen kaotiska men otroligt vackra år, de bästa åren i mitt liv. När mitt missbruk uppenbarades tog det slut.

    I tre år gick jag – Dagligen – och sa till mig själv ”När han får reda på det här så är det slut och han kommer aldrig vilja se mig igen”.

    Det känns som att jag har så JÄVLA mycket att skriva ur mig, så mycket tankar och känslor, men så fort jag vet vad jag kan skriva, hur jag kan skriva det och öppnar upp en ny anteckning så är allt som bortblåst. Visst att man kan glömma saker, men inte på 1 sekund. Det är störst troligt att det är mitt försvar som hoppar in och stänger av. Nu hade jag ju något känslosamt att skriva och var på väg att börja gråta bara jag skrev den första meningen, men nu är det borta. Det enda jag känner är en slags ångestklump i magen, samma klump som så jävla ofta håller till där nere. Som en parasit som livnär sig på mina känslor, tar allt innan jag ens hinner smaka på det, låter mig vara utan för att den själv ska kunna överleva. Kort och gott ett jävla monster!

    Min kille blev så klart helt förkrossad när han fick reda på att jag förgripit mig på djur. Det tog slut, jag flyttade ifrån honom. Det har gått en tid nu sedan han fick reda på allt, nästan ett halvår. Det som skrämmer mig så jävligt är att han fortfarande älskar mig trots det jag gjort, allt är så jävla genuint, och det blev inte alls som jag har sagt till mig själv under så lång tid. Han vill fortfarande få det att fungera, i alla fall så som jag tolkar det när han skriver ”Har insett att ingen annan någonsin kommer äga mitt hjärta!” och det är ju helt fantastiskt, men jävligt skrämmande. Det går emot allt jag trott på och skapar en jävla rädsla i mig.

    Under de tre åren jag levt i min lögn har jag haft det här i bakhuvudet – Hela tiden – Som ett slags försvar till att aldrig riktigt låta honom komma mig nära. Han skulle ju ändå lämna mig och aldrig vilja se mig igen, men jag klarade inte av att leva i min lögn längre. Jag avslöjade mig och hängde ut mig själv fullständigt, tog av mig mitt försvar och lät honom se vem jag egentligen är. Det var så långt ifrån vad han någonsin kunde tro om mig, så långt ifrån den bild han hade av mig han bara kunde komma. Det är fruktansvärda handlingar, riktigt skamliga och ruskigt sjuka.

    Nu har jag låtit honom se allt det här, låtit honom komma närmre än vad någon annan någonsin gjort – Och han älskar mig fortfarande, han kan se mig bakom allt det mörka, han ser att jag är en bra människa och att mina handlingar inte definierar mig som människa. Jag är inget monster, och han ser det, att jag inte vill vara så här.

    Det är allt det här som skrämmer mig. Hur kan han älska mig och se det som finns bakom när jag inte ens själv kan göra det? Han har förlåtit mina handlingar, nu måste jag själv göra det. Rädslan jag känner av den här genuina närheten är starkare än någon annan rädsla jag någonsin känt. Den stänger av mitt känsloliv fullständigt, får mig att gå in i ett apatiskt känsloläge. Jag vill vara med honom, vill få det att fungera och bygga upp en frisk och lycklig relation med honom, men jag måste våga. Jag måste våga låta honom komma nära, måste våga vara med honom trots att han vet vet jag gjort, utan att vara rädd för att han ska använda det här emot mig. Måste våga stå ut med att någon annan faktiskt älskar mig för den jag ÄR och att den kärleken inte beror på mina handlingar. Det är den här rädslan som har fått mig att försöka stöta bort honom genom att vara elak, genom att såra honom så att han inte längre ska vilja ha med mig att göra, så att han ska avsluta det vi har.

    Det här är inte vad jag vill, jag vill leva ett liv med den här underbara människan.

    I den synen på relationen har jag gjort framsteg, men det känns också skrämmande, mest för att det är så annorlunda. Jag känner inte längre att jag BEHÖVER honom för att vara lycklig och må bra, men det är synen jag har haft på kärlek, att det är vad som utgör kärlek. Nu vet jag att jag vill att han ska BERIKA mitt liv, inte göra det komplett. Den synen jag har haft på kärlek har inte varit kärlek, det är ingen sund tolkning av hur kärlek ska se ut. Att vara beroende av en annan människa är inte sann kärlek. Det jag ser NU är en sund bild av kärlek, men den är väldigt annorlunda från den bild jag tidigare haft och det är skrämmande för mig. Det är nästan som att jag inte upplever mig själv som kär för att jag inte känner mig beroende av honom, men det är ju så det ska vara, och det är det som är kärlek. Jag ser att jag vill leva med honom, vill att han ska berika mitt liv. Jag ser också att den enda jag behöver, och ska, vara beroende av är mig själv. Bara jag kan få mig själv att må bra och vara lycklig och det ansvaret ska inte ligga på någon annan, allra minst på honom – Han ska inte komplettera mig och mitt liv.

    /K

    #1064 Svar

    Kikki

    Tack för delning.
    ofta hjälper det att skriva av sig…
    Jag har en *dagbok* där jag försöker skriva av mig så ofta som möjligt.

    #1467 Svar

    Nyhetens behag

    Jag blev rörd av det du skrev, kan känna igen känslorna även om jag inte går igenom samma sak.
    Men just det där med att vara elak för att knuffa bort den som bryr sig om en och att blanda ihop kärlek och beroende känner jag så väl igen.
    Jag skulle nog hellre vilja vara rädd men veta att det är äkta hellre än att befinna mig i en relation där jag inte är säker på varför jag stannar kvar.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
Svar till: Måste våga gå emot mina rädslor
Din information:





<a href="" title="" rel="" target=""> <blockquote cite=""> <code> <pre> <em> <strong> <del datetime=""> <ul> <ol start=""> <li> <img src="" border="" alt="" height="" width="">