Hjälp mig

Detta ämne innehåller 1 svar, har 1 deltagare, och uppdaterades senast av  Niklas M 1 vecka, 5 dagar sedan.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #5385 Svar

    L

    Jag har den senaste tiden mer och mer börjat förstå att jag troligen har stora problem när det kommer till relationer, även den till mig själv.

    För drygt ett år sedan separerade jag och min sambo efter en lång relation. En relation med många utmaningar och svek, men också mycket kärlek. Jag var ganska tidigt i relationen otrogen och det märkliga är att jag knappt hade dåligt samvete för det. Jag tror att det handlade en hel del om att jag inte gick in med hela hjärtat i relationen utan jag hade hela tiden en bakdörr öppen. En rädsla att inte duga och en rädsla att bli lämnad. Jag valde relationen och min sambo för att han kändes trygg. Någon jag kunde luta mig mot. Men jag kände mig aldrig riktigt hel och aldrig riktigt sedd och bekräftad för den jag var. Vi fick barn och vardagen rullade på.

    Det kunde gå år mellan otroheterna men det fanns en inre rastlöshet och jag föll lätt dit, speciellt om jag hade druckit alkohol, då fanns inga hämningar eller gränser. Det kunde vara män jag egentligen inte kände något för, utan det var mer känslan av att bli sedd och känslan av att tillfredsställa någon som jag gick igång på. Jag gav utan att njuta någonting själv, inte särskilt mycket iaf. Jag utsatte mig för stora risker, både att bli upptäckt och med personer som helt enkelt inte var lämpliga…

    Så blev jag påkommen och bröt ihop. Min sambo valde att förlåta och fortsätta. Åren gick och jag allt var lugnt, tills jag föll dit igen…

    Ofta var det män som tog kontakt med mig och jag kunde inte alltid säga ifrån och sätta gränser, på nåt sjukt sätt för att inte såra. Men den som blev sårad var både jag och min sambo. Skulden och skammen växte sig allt större och jag hittade alla möjliga bortförklaringar och ursäkter för att rättfärdiga det jag gjort/gjorde. Min sambos tillit blev förstås skadad rejält och han hade allt svårare att känna sig säker på mig och han visste ju inte allt som jag gjort…bara en bråkdel.

    Jag ville inte göra detta! Männen attraherade mig inte ens, men jag kickade på spänningen och känslan av att någon ville ha mig, ett tomrum fylldes…och sedan kom skulden och skammen. Den åt nästan upp mig tillslut och jag bestämde mig för att det fick vara nog. Jag levde trogen de senaste kanske 7 åren…men skadan var redan skedd. Relationen var förstörd och vi gick skilda vägar.Tiden efter separationen försatte mig i stor sorg och smärta.

    Så träffar jag en man, som ironiskt nog är relationsmissbrukare, men icke aktiv sedan 90 talet….säger han. Förälskelsen och passionen är enorm. Jag kände att det egentligen var för tidigt att gå in i något men kunde inte stå emot. Jag drogs med i storm av känslor och rädslor och passion. Jag gick in fast besluten om att aldrig mer vara otrogen. Jag ville ha en ren relation att läka i. Men jag hade hela tiden en rädsla för om han skulle vara otrogen och efter ett halvår erkände han två otroheter men förnekade återfall i relationsmissbruk…

    Mattan drogs undan totalt! Jag bröt direkt men sedan följde en tid av besatthet och begär. Vi kunde inte vara utan varandra. Han bedyrade mig sin kärlek och ville göra allt för att fortsätta men jag ville inte, dock kunde jag heller inte bryta med honom. Det blev en tid i någon slags halv förhållande och passionerade möten där jag bröt för att sedan falla dit igen. Han blev som en drog jag försökte dölja för mina vänner. Mina vänner pekade med hela handen och sa att jag måste bryta med honom, vilket ledde till skam när jag föll dit igen…Bara en gång till och en gång till…

    Nu har vi brutit kontakten helt igen och kanske är det denna gången för gott. Men jag kan fortfarande inte sluta tänka på honom och hoppas att han ska höra av sig…Svartsjukan sliter. Rädslan sliter. Längtan sliter.

    Under dessa veckor i av och på relation har jag försökt att rensa ut honom ur mitt system, jag har försökt på ett sunt sätt med meditation och samtal. Men så har den där tomheten och rastlösheten tagit över och jag har haft sexuella möten som jag egentligen inte alls vill ha. Alla tre under alkoholpåverkan….Så har jag dagen efter legat bakfull och undrat hur jag tänkte. Tomheten och rastlösheten finns kvar och saknaden efter mannen är enorm. Min senaste samtalskontakt säger att jag är känslotorsk och då har jag egentligen inte berättat särskilt mycket…Jag orkar verkligen inte mer. Mina nära och kära uppmanar mig att lämna relationer åt sidan och bara vara, jag vill inget hellre samtidigt som jag får nästan panik. Det känns som om jag hamnat i en ond cirkel som jag inte kan ta mig ur. Jag drar mig mer och mer undan mina nära för jag blir så jäkla arg på deras tyckanden och skammen över att jag inte är starkare än så här.

    #5386 Svar

    Niklas M

    Välkommen t SLAA!
    Det låter som du hör hemma här.
    Du skriver ”hjälp mig” ja det finns hopp faktiskt.
    Jag har träffat många med minst lika förtvivlade historier som din som lever sunda liv idag.

    I SLAA kommer du inte möta något moraliserande, alla som går på SLAA vet hur det är att inte ha nån kontroll, att göra saker fast man egentligen inte vill. Det kallas en sjukdom i SLAA. Inte ”dålig moral”.

    Har du nåt möte i närheten där du bor? Testa att gå på det i så fall.

    Du kan också mejla mig på niklas12steps@hotmail.com så kan jag ge dig nummer
    T andra i SLAA som du kan ringa

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
Svar till: Hjälp mig
Din information:





<a href="" title="" rel="" target=""> <blockquote cite=""> <code> <pre> <em> <strong> <del datetime=""> <ul> <ol start=""> <li> <img src="" border="" alt="" height="" width="">