Förklaringen till allt i hela mitt liv

Detta ämne innehåller 1 svar, har 1 deltagare, och uppdaterades senast av  Axel 3 månader sedan.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #4392 Svar

    Julia

    Hej. Hur ska jag börja? Jag minns första gången jag slukades av mitt kärleksberoende. Jag var 13 år och trodde jag skulle dö varje gång vi sa hejdå och jag visste att jag inte skulle få träffa honom förrän nästa dag. Smärtan var fysiskt och satte sig, då som nu, i magen tillsammans med illamående. Första perioden vi var tillsammans ville jag inte ha sex med honom och jag skämdes över det. Jag hade redan utvecklat ätstörningar och var sedan 5 års ålder extremt medveten om min kropp och uppenbarelse som person. Jag grät mycket och var svartsjuk, ibland befogat, ibland inte. Jag fick panikattacker när vi pratade om att vi kanske inte skulle vara tillsammans livet ut. Samma känsla som när jag idag drabbas av dödsångest. Han gjorde slut, till slut. Det gjorde så ont i hela kroppen och hela jag var borta. Tills den där dagen han ville bli ihop med mig igen. Jag hade sex med honom så fort som möjligt, och så mycket som möjligt den kommande tiden. Jag led igenom det varje gång. Jag kände mig äcklig och utnyttjad, men efteråt fick jag min belöning – hans kärlek. Sedan dess har mina samtliga relationer varit lika desperata. Så fort jag träffar någon tänker jag att NU, nu händer det – äntligen har jag hittat honom. Jag kan klicka med nästan vem som helst och jag fäster mig direkt, efter bara några timmar. Jag blir som förtrollad den första dejten – att någon kan vilja vara med mig? Jag känner mig och kan för första gången på länge slappna av, inte kämpa längre, nu när jag är nära en annan människokropp som bekräftar min existens. Det är så starkt. Men sex är nästintill omöjligt. Jag får panik. Ibland gör jag det ändå. Tänker att jag måste lära mig. Lider. Allt för att bli älskad. Allt för att slippa tomheten i att vara ensam och bortvald av alla. Många gånger har det hänt att jag bara träffat personen en gång – och det är alltid underbara dejter med djupa samtal – för att sedan gå in ett mörker så fort vi sagt hejdå. Jag får panik. Tänk om han inte hör av sig? Han kanske inte vill ses igen? Jag dör. Det gör så ont. Till slut bli blir jag desperat och kan inte kontrollera mig själv och min smärta. Jag hör av mig, frågar, undrar, blir orolig. Jag manipulerar och försöker vara ”den större personen”, bryr mig, finns där, räddar, fångar – han som inte ens vill bli räddad. Särskilt inte av någon som han bara träffat i några timmar en gång. Jag kan inte förstå hur man inte kan känna alla de där känslorna första gången, hur man inte fäster sig? Kände han inte vilken kontakt vi hade? Att det kanske var sista gången vi kände så och vi måste ta vara på chansen och kämpa innan det är för sent. Det hände i helgen igen och jag lovade mig själv, som alla gånger innan, att inte låta just detta hända igen. Jag lovade mig själv och jag var så besluten och trodde att jag skulle klara det. Sen ändrades det och jag drabbades av den där oroliga känslan i kroppen. När får jag känna samma känsla igen? Jag måste veta. Jag måste känna den. Jag måste få finnas i den där friheten några timmar till. Bara jag får vara nära honom är jag lycklig. Då blir allt bra.

    Jag rasade ihop idag, efter att ha ringt honom och gråtit hysteriskt och undrat om han hatar mig och när vi ska ses igen. Jag insåg att det är som en drog. En drog som kontrollerar allt i mitt liv. Jag är uppvuxen med beroendeproblematik och har följt med min mamma på AA-möten många gånger och är väl medveten om att jag är en beroendeperson. Av den anledningen har jag vägrat att röka gräs eller använda andra droger. Men beroendet hittar andra vägar och idag när jag läser informationen på den här sidan bara gråter jag – för jag är inte ensam och jag är inte sjuk i huvudet. Jag är 25 år nu och längtar efter att få bli fri från detta. Fri på riktigt. Det känns läskigt, men skönt. Jag vet inte vad jag ville få ut av detta, kanske bara höra att jag inte är konstig och att det kommer bli bättre.

    Kram,
    Julia

    • Detta ämne redigerades 3 månader, 1 vecka sedan av  admin.
    • Detta ämne redigerades 3 månader, 1 vecka sedan av  admin.
    #4415 Svar

    Axel

    Hej Julia. Jag känner igen mig i många delar av det du skriver om. Jag ville bara säga att du är inte konstig och det kommer att bli bättre om du vill det. Ifall du inte redan gjort det, ta reda på var det hålls i möten nära dig och gå på ett. Våga ta emot hjälp från andra, du är inte ensam. Ta hand om dig själv.

    Kram

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
Svar till: Förklaringen till allt i hela mitt liv
Din information:





<a href="" title="" rel="" target=""> <blockquote cite=""> <code> <pre> <em> <strong> <del datetime=""> <ul> <ol start=""> <li> <img src="" border="" alt="" height="" width="">